Ikaria är en grekisk ö, 255 km2 stor, med 8.300 bofasta och en mörk historia. Ikarierna har haft det svårt. Trots detta – eller på grund av detta? – är den en av världens fem “blå zoner” = demografiskt bekräftade geografiska områden där människor lever mätbart längre. En av tre blir 90 år gammal på Ikaria. Varför?
Forskaren Christina Chryshoou har funnit att öborna är nästan fria från kroniska sjukdomar och demens, tar regelbundna tupplurar, dricker örtte, umgås mycket med vänner och familj, odlar grönsaker i de oländiga bergen och har sex långt efter att de fyllt 80.
Begreppet “blå zon” myntades av demografen Michel Poulain och statistikern Gianni Pes. Äventyraren David Buettner skrev en serie artiklar om detta för National Geographic och påstår: “Vår livslängd är till 20% dikterad av våra gener, resten är livsstil. På Ikaria bor folk i bergsbyar som kräver rörelse varje dag. De äter mycket olivolja, frukt och 150 sorters grönsaker som växer vilt på ön och har höga halter antioxidanter.” Svenske stjärnkocken Niklas Ekstedt har skrivit en bok om blå mat och ön beskrivs i New York Times, i The Guardian och på CNN.
Är inte detta konstigt då Ikaria saknar bra hamn, färjan bara går varannan dag, den korta landningsbanan är mycket blåsig, medelinkomsten är låg och arbetslösheten är hög? Ön är både känd och ökänd ty den var ett grekiskt fängelse från slutet av 1940-talet och in på 1970-talet. Olikt de flesta koncentrationsläger i efterkrigets Grekland var Ikaria aldrig en straffkoloni och här var inte brist på vatten och mat. Öborna välkomnade fångarna som tvingades att ta hand om sig själva i öns vidsträckta friluftsfängelse. Många var högutbildade: läkare, lärare, ingenjörer, arkitekter och jordbruksexperter, som bytte kunskap mot mat och husrum.
År 1949 var befolkningen – infödda och deporterade – 17.000. I varje by bodde fångar i hus, stall och lador. Regeringens beslut att använda ön som en avstjälpningsplats utan att på något sätt ge den stöd innebar en utarmning och en radikalisering av Ikaria som kallades ”den röda ön”. En grekisk minister föreslog att man skulle bomba ön utan åtskillnad på folk och därmed befria Grekland från cancersvulsten Ikaria.
Mikis Theodorakis hade positiva minnen från sin två år som fånge här på grund av öns skönhet och värmen från öborna som riskerade sina liv för att hjälpa fångarna.
Hur blev ön en blå zon? Finns det ett recept, ett koncept, en formel? Det här är vad jag tar med mig in i det nya året: Bo avlägset; Bli inte upprörd över dåliga kommunikationer, vanstyre och korkad byråkrati; Ät lokal mat; Arbeta hårt hela ditt liv även efter 80 och gå aldrig i pension; Var inte ensam; Behandla familj, grannar och främlingar med kärlek, nyfikenhet och respekt; Mera sex; Ha ingen klocka; Sov på maten, och se till att det finns en anledning att kliva ur sängen varje morgon.
Kort sagt: lev som människor gör på små öar.