Ikaria är en grekisk ö, 255 km² stor, med 8.300 bofasta och en mörk historia. Ikarierna har haft det svårt. Trots detta – eller på grund av detta? – är den en av världens fem “blå zoner” = demografiskt bekräftade geografiska områden där människor lever mätbart längre. En av tre blir 90 år gammal på Ikaria. Varför?

Forskaren Christina Chryshoou har funnit att öborna är nästan fria från kroniska sjukdomar och demens, tar regelbundna tupplurar, dricker örtte, umgås mycket med vänner och familj, odlar grönsaker i de oländiga bergen och har sex långt efter att de fyllt 80.

Begreppet “blå zon” myntades av demografen Michel Poulain och statistikern Gianni Pes. Äventyraren David Buettner skrev en serie artiklar om detta för National Geographic och påstår: “Vår livslängd är till 20% dikterad av våra gener, resten är livsstil. På Ikaria bor folk i bergsbyar som kräver rörelse varje dag. De äter mycket olivolja, frukt och 150 sorters grönsaker som växer vilt på ön och har höga halter antioxidanter.” Svenske stjärnkocken Niklas Ekstedt har skrivit en bok om blå mat och ön beskrivs i New York Times, i The Guardian och på CNN.

Är inte detta konstigt då Ikaria saknar bra hamn, färjan bara går varannan dag, den korta landningsbanan är mycket blåsig, medelinkomsten är låg och arbetslösheten är hög? Ön är både känd och ökänd ty den var ett grekiskt fängelse från slutet av 1940-talet och in på 1970-talet. Olikt de flesta koncentrationsläger i efterkrigets Grekland var Ikaria aldrig en straffkoloni och här var inte brist på vatten och mat. Öborna välkomnade fångarna som tvingades att ta hand om sig själva i öns vidsträckta friluftsfängelse. Många var högutbildade: läkare, lärare, ingenjörer, arkitekter och jordbruksexperter, som bytte kunskap mot mat och husrum.

År 1949 var befolkningen – infödda och deporterade – 17.000. I varje by bodde fångar i hus, stall och lador. Regeringens beslut att använda ön som en avstjälpningsplats utan att på något sätt ge den stöd innebar en utarmning och en radikalisering av Ikaria som kallades ”den röda ön”. En grekisk minister föreslog att man skulle bomba ön utan åtskillnad på folk och därmed befria Grekland från cancersvulsten Ikaria.

Mikis Theodorakis hade positiva minnen från sin två år som fånge här på grund av öns skönhet och värmen från öborna som riskerade sina liv för att hjälpa fångarna.

Hur blev ön en blå zon? Finns det ett recept, ett koncept, en formel? Det här är vad jag tar med mig in i det nya året: Bo avlägset; Bli inte upprörd över dåliga kommunikationer, vanstyre och korkad byråkrati; Ät lokal mat; Arbeta hårt hela ditt liv även efter 80 och gå aldrig i pension; Var inte ensam; Behandla familj, grannar och främlingar med kärlek, nyfikenhet och respekt; Mera sex; Ha ingen klocka; Sov på maten, och se till att det finns en anledning att kliva ur sängen varje morgon.

Kort sagt: lev som människor gör på små öar.

Vem kan motstå en promenad på Isola Tiberina när man är i Rom? En ö, som bara är 300 meter lång och har en enda bofast (prästen i chiesa San Bartolomeo), en märklig oas utan bilar mitt i en larmande världsstad med 2 miljoner bilar och ännu lite fler invånare.

Det är inte en ö i EU:s mening men jag ser ingen anledning att exkludera den. Den är fortfarande en ö, fast den har broar, är nära land och har särskilda förutsättningar som delvis men inte alltid är mer gynnsamma än andra öars.

Från Trastevere går du över Pons Cestius som egentligen är från romartiden men byggdes om då kajerna anlades runt Tiberön i slutet av 1800-talet. Du kommer rakt på den utmärkta restaurangen Sora Lella. Råkar det vara lunchtid äter du hos son och barnbarn till den berömda ”Lilla syster” och så råkar det vara.

Efter lunchen kan du besöka kyrkan som har namn efter Sant Bartolomeus, helgonet som du kanske minns från Sixtinska Kapellet för att han där håller sitt eget skinn i handen. Du kan gå ner till öns södra ände för att se Ponte Rotto som bara är en bropelare från antikens Ponte Aemilius. Denna ö var centrum för läkekonstens gud Asklepios under antiken och större delen av ön är ett sjukhus också i dag. På ön är det stillsamt med romerska mått mätt men som vanligt är det livsfarligt att gå över gatan när jag lämnar ön via Pons Fabricius, byggd en mansålder före Kristus. I Rom dör 200 personer i trafiken varje år, 25.000 skadas (det är flerdubbelt mot London och Paris). Gatorna har ju inte asfalt utan små svarta lavastenar (san pietrini) som blir glashala när det regnar. Här finns nästan två miljoner bilar.

Jag imponeras av alla som åker vespa och cyklar t ex den smarte knivsliparen – ”arrotini” – som kommer cyklande, hakar av cykelkedjan och driver sin slipsten med pedalerna. Han kommer från Frosolone (som alla knivslipare) och klagar på att restauranger numer hyr sina knivar och att romarna köper nytt när skärpan går förlorad. Men sjukhuset är en stor kund, det är därför han är här. Och Roms nye borgmästare Ignazio Marino cyklar varje dag. Han utlovar färre bilar och fler cyklar i centrum.

Det finns bilfria öar i hela Europa: Hydra i Grekland, Zlarin, Prvic och Kolocep i Kroatien, Christiansø och Fredriksø utanför Bornholm, Koster, Styrsö, och Brännö på svenska västkusten, Aix, Sein, Bréhat, Hoedic, Houat, Batz, Yeu och Molène på den franska Atlantkusten och Porquerolles på den franska Rivieran, de västfrisiska öarna Schiermonnikoog och Vlieland som tillhör Holland och de ostfrisiska Helgoland, Baltrum, Spiekeroog, Langegoog, Wangerooge, Juist och Hiddensee som tillhör Tyskland.

Mest imponerande är de franska öarna eftersom de är många och stora med befolkning i tusental, fullt jämförbara med Åland och vår skärgård.

Kan dom så kan vi.

Så här dan före dopparedan brukar jag ta mig en funderare på året som gått och på dem som, på skilda sätt, har varit en viktig del av mitt år.

Dan före dopparedan

Våra kontakter med fransmän, med fransk historia och fransk kultur går långt tillbaka i tiden. Redan 1320 shoppade vi ett sekventionarium till Finströms kyrka i Paris. På den tiden var våra kyrkor katolska, några till och franciskanska nämligen Kumlinge och Kökar. Namnet Franciskus betyder ”fransman” på italienska och kommer sig av att Franciskus far Pietro var förtjust i allt som var franskt.

I modernare tid har vi den franska champagnen från 1830 som vi häromåret fiskade upp ur ett vrak öster om Föglö. I franska ögon är det ett sensationellt fynd. Guiderna i de stora champagnehusen i Reims och Épernay får dagligen frågor om vrakchampagnen: kan man få smaka den, kan man få köpa den, varifrån kommer den?

Det mest omfattade franska besök vi har haft på Åland var i augusti 1854, då tolvtusen franska soldater klev i land i Tranvik och Hulta. Redan efter en vecka kapitulerade fästningen och tre veckor senare lämnade fransmännen åländsk jord. Men de hann skriva brev och dagböcker, deras regementen bär deras stolta traditioner och de hann göra mängder av ritningar, illustrationer och teckningar samt Anna Ulla i Vivasteby med barn (sägs det).

Konstnärerna Victor Westerholm och Hanna Rönnberg var i Paris på 1880-talet – ett Paris som just helt förändrats under baron Haussmans hårdhänta omdaning. Några skeppsporträtt i Sjöfartsmuseet är målade av fransmän.

När vi år 1919 kämpade för att bli svenskar for Julius Sjöblom, Carl Björkman och Johannes Eriksson till Paris för att lägga sig i fredsförhandlingarna.

Sådana här historiska kopplingar mellan Åland och Frankrike rotades fram av en kreativ grupp skärgårdsbor som nyligen besökte regionen Champagne. Under resan, på studiebesök, i bussen, på vingårdar och restauranger, i samspråk med tjänstemän, politiker, projektledare, turistföretagare och med ”le garcon” på kaféet formligen bubblade det av idéer om hur många beröringspunkter det egentligen finns mellan Åland och Frankrike.

Säkert finns det ännu fler, som kan rotas fram i våra små och stora museer, i sjöfarten, i andra delar av näringslivet, i musik och i litteraturen. Det finns också nutida: vi har en fransk kock på Havsvidden och vi producerar Ålvados i Smakbyn.

Tänk nu att bara i regionen Champagne bor det 1,4 miljoner fransmän. En fransman som kommer på besök till Åland vill förstås hitta spår av sitt hemland, sin kultur här. Dessa spår, och hur vi gör dem levande, kan vara det som gör Åland till den mest intressanta destinationen bland andra runt Östersjön. För dem som bor i Champagne har vi redan vrakchampagnen som en stark och naturlig attraktion. Låt oss vidareutveckla denna möjlighet.

Den 9 november 1983 – på dagen för 29 år sedan – var lite regnig. Jag var en ung löjtnant som tränade min pansarvärnspluton på regementets övningsområde, på bilden ovan till höger om föraren, skymd av störtbågen.. Lerigt och blött, men inte ruskigt.

Dolly Parton och Kenny Rogers låg högt på listorna med låten ”Islands in the stream”. Det var inne med jeansskjortor eller skjortor med mycket krås och djupt v-ringade tröjor med pingvinärm. Fult men inte ruskigt.

Journalisten Göran Skytte avslöjade att Sveriges justitieminister Ove Rainer hade utfört avancerad skatteplanering just som regeringen beslutat om höjd skatt för vanliga skattebetalare. Dumt och dålig tajming, men inte ruskigt.

Nej, det ruskiga den här dagen var att världen var på väg in i ett kärnvapenkrig utan att vare sig jag, Dolly Parton eller Göran Skytte visste om det.

Ute i världen var Yuri Andropov generalsekretare i Sovjetunionen och Ronald Reagan – en stark antikommunist – var USA:s president. Sovjet invaderat Afghanistan 1979 och Reagan kallade Sovjetunionen för ”ondskans imperium”. Han drev tesen ”fred genom styrka” och avsåg att bygga en rymdbas för att skydda USA mot Sovjets robotar, det så kallade ”Star Wars”-programmet (som gudskelov aldrig blev verklighet). Den 25 oktober – två veckor före denna ruskiga dag – invaderade USA den lilla ön Grenada i Karibien för att sätta stopp för den marxistisk-leninistiska utvecklingen där.

Ryssarna var nervösa. För att ha järnkoll på vad amerikanerna företog sig utvecklade de ett sofistikerat datasystem som kallades RYAN. Det skulle varna dem om USA tänkte gå till attack. RYAN höll reda på tusentals olika fakta t ex vad som hände på de västliga telenäten och hemliga agenters rapporter om man lagrade anmärkningsvärt mycket blodplasma på brittiska sjukhus eller om det var ovanligt många nattliga möten i Vita Huset. RYAN klassade alltings farlighet, vägde ihop alla tänkbarheter och gav en bedömning av krigshotet.

Hösten 1983 planerade USA att i Västtyskland placera ut PERSHING II-missiler, som kunde nå mål i Sovjet på fyra till sex minuter. Den sovjetiska ledningen ansåg att enda möjligheten att överleva var att anfalla först, om händelseutvecklingen tydde på ett förestående anfall från väst.

En av de farligaste händelserna RYAN var programmerad för att reagera på var om USA och NATO höll en gemensam, storskalig militärövning. En sådan skulle ju kunna vara täckmanteln för ett överraskningsanfall. Allra värst vore det om den allierade övningen innehöll simulerade kärnvapenanfall.

Den 2 november startade NATO-övningen ABLE ARCHER. Övningen sträckte sig över hela Västeuropa. Flera statschefer deltog så som Margaret Thatcher och Helmut Kohl. Man använde en ny sorts hemliga radiomeddelanden och man övade för ett sovjetiskt kärnvapenanfall, som NATO måste bemöta med sina PERSHING II. Så när ryssarna sökte tidiga tecken på att NATO tänkte anfalla dem med kärnvapen, började NATO att öva just detsamma.  KGB-agenterna rapporterade att NATO gick upp i högsta alarmberedskap och man förstod sig inte på radiotrafiken. Alla lampor på RYAN blinkade rött.

Den 9 november sattes de ryska raketbaserna i Estland och Tjeckoslovakien i beredskap. Med laddade kärnvapen stod planen klara med motorerna i gång på startbanor i Polen och Östtyskland. Men amerikanerna hade en rysk dubbelagent – Oleg Gordievsky – som berättade om den ryska reaktionen på ABLE ARCHER. Övningen avslutades därför i förtid – den 11 november.

Ronald Reagan sade ”I don’t see how they could believe that – but it’s something to think about.” Mycket riktigt skaffade han sig en helt annan relation till Andropovs efterträdare: Michail Gorbatjov.

Det var en ruskig dag. På samma dag sex år senare – den 9 november 1989 – föll Berlinmuren.

Efter att Obama vunnit det amerikanska presidentvalet häromdagen sade Rysslands premiärminister Dmitrij Medvedevs: ”Jag är glad att mannen som kallar Ryssland för sitt lands fiende nummer ett inte blir president.”

Några källor

Benjamin B Fischers PM ”A Cold War Conundrum: The 1983 Soviet War Scare” finns t ex på CIA:s öppna hemsida

Reportaget ”1983 the brink of apocalypse” part 1-8 finns på http://www.youtube.com/watch?v=w-Df7Uf3mlk

RYAN: http://www.historycommons.org/entity.jsp?entity=operation_vryan_1

Wikipedia: ABLE ARCHER och RYAN

Jag var i Skottland några dagar i mitten av september för att delta i European Small Islands Federation:s årsmöte.

Årets kräftskiva hölls traditionsenligt på Lövlunda hos Stéphane och Åsa. Deras båda pojkar Erik och Richard var med liksom Richards fästmö Malin, Fredrik, Mattias, Julina och Johan samt Gunilla.

På fredag kväll åt vi en god middag, förde stilla samtal och lade burar i Båvens mörka vatten.

Lördag morgon började med frukost och tog upp burarna, fulla av kräftor! Johan fick prova på Toron samt tittade på en STOR traktor av märke New Holland. Fredrik dök efter brorsans glasögon, Gunilla och Stéphane diskuterade dukning innan det småningom blev augustikväll och kräftkalas.

Söndag morgon var vi förstås lite trötta men frampå dagen kom vi oss ut på Båven, en del i kajak, andra i motorbåt. Vi for förbi Göran Perssons gård och såg ett par fiskgjusar.

En ladusvala sitter ovanför mig och kvittrar pinglande glatt och oemotståndligt. Hon avslutar med ett nöjt gångjärnsknarr med öppen mun. Trädgården är full med hennes familj, hon har kläckt två kullar i år och håller på med den tredje.